Vällingchock

Alltid lyckas man chocka någon. Idag var det en kassörska på Willys. Hon tittade på mig på ett märkligt sätt, jag var en knäpp kund med konstiga matvanor. För mig var det inga konstigheter. Bara det vanliga veckoinköpet.

Natten efter

Jaja… Visst, visst. Jag fick ju äta upp mitt förra inlägg. Det gick lite snabbare än vad jag trodde för redan natten efter var en total katastrof. Vi var nästan tillbaka på 2008-års nivå med avseende på det antal gånger vi gick upp och det antal timmar vi fick sova. Jag räknade generöst och kom fram till tre timmar osammanhängande sömn för min egen del. 

Det är intressant hur en sådan natt fungerar. Det börjar rätt ordnat, vi försöker få barnen att somna om de första timmarna. Vi håller också lite koll på hur många gånger de vaknat och när. Men i takt med att vi blir tröttare och mer desperata (inträffar oftast runt tre-tiden på morgonen) så spårar det hela ur. Vi tappar kollen på vem av killarna som vaknat. Råkar gå in i fel rum vilket resulterar i att det sovande barnet väcks och då har man helt plötsligt två barn som skriker. Vi håller inte koll på om den andra redan gått upp och möts nere i köket blandandes välling. Ibland krockar vi i mörkret. Extra farligt om det sker i trappan när den ena är på väg upp och den andra på väg ner. Till slut tappar vi räkningen på allt. Vem har fått välling och i så fall när? Vem har fått Alvedon? Vem har fått en ny blöja? Etc. Noll koll helt enkelt.

Det enda som kan hjälpa oss lite på traven är antal öppnade vällingpaket som vi hittar på diskbänken morgonen efter. Med hjälp av bilden nedan kan vi dra slutsatsen att vi den här natten i alla fall sju gånger gett välling till barnen. Men som sagt, oklart till vilket barn och när.

Som en ny människa

För första gången i mitt liv förstår jag fullt ut innebörden av uttrycket ”att känna sig som en ny människa”. Den här morgonen var helt enkelt perfekt.

Jag vaknade ur min dröm som handlade om att Fredrik och Filippa Reinfeldt skulle skilja sig (?). Det var kolmörkt utanför såklart. Jag började med att lyssna av: inte ett ljud någonstans. Skönt – barnen och Magnus sov. Jag kan somna om alltså, tänkte jag. La mig tillrätta. Försökte somna om. Gick inte. Vände mig på andra sidan. Blundade en stund. Nähä, det gick inte att somna om på den här sidan heller. Började känna efter och insåg efter en stund att jag kände mig totalt utvilad. Skumt. Otroligt skumt faktiskt. Måste titta på klockan, insåg jag. Oj. 07:30! Vi tar det igen. Noll sju trettio! Och så en gång till. Halv åtta!
Okej jag förtydligar en sista gång: barnen sov från sju igår kväll oavbrutet till halv åtta imorse.

Insnöade

Trodde att barnen skulle trivas ute i snön, men de hatar snö kan jag konstatera. De vägrar lämna huset när man öppnar dörren. De står där påklädda som två små människor som är på väg till en expedition på Nordpolen och förundrat tittar på snön. Men de lämnar inte huset. De bara står där på dörrtröskeln och tittar på det vita som kommer farandes mot dem från alla håll.

Jag har köpt två pulkor. Vi har försökt introducera lite snölekar. Men de trivs inte.

När vi ska lämna dem på dagis så får vi släpa dem hela vägen dit för att sedan lämna dem i snålblåsten ute på dagisgården. Man känner sig som en riktigt elak människa när man gör sånt. De skriker samtidigt som tårarna förvandlas till is. Fy fan.

Vilket får mig att tänka på så kallade ”ur-och skurdagis”. Vilken sjuk människa har kommit på det egentligen? Barnen ska vara ute oavsett väder, de ska sova och äta ute även när det blåser nordvind femton meter per sekund som idag. Jag förstår att det finns hurtiga friluftsmänniskor där ute, men jag kan inte förstå att man vill ha sitt barn på ett sådant ställe.

Vi kanske borde ta och plocka in lite leksaker förresten? Eller så väntar vi till april.

Personal shopper

Det snöar. Och med snön kommer ännu fler prylar som ska köpas till H&O. Idag är det dags att inhandla två stycken pulkor och två stycken små hjälmar.  Jag (värsta luttrade proffset vid det här laget) ringde Intersport i Fältan innan jag åkte dit och frågade om de hade några kvar. Jo det hade de. Två stycken. Och dessa två stycken är nu undanlagda. Så alla ni som är som ska ha pulka, handla någon annanstans än på Intersport i Fältan för där är pulkor numera slut.

Undrar om barnen är medvetna om att de har en personal shopper?  Jag skaffar allt de behöver. Gång på gång. Med varje ny årstid, med varje ny centimeter de växer, med varje nytt behov som uppstår så skaffar jag. Det tar liksom aldrig slut.

Minnet

Tillbaka från Dubai och minnet har redan börjat bete sig sådär konstigt som minnet brukar göra. Fast jag tycker att det har gått lite fortare än vanligt den här gången. Redan efter två dagar började jag beskriva flygresan hem som ”underbar”. Barnens sovmönster nere i Dubai var ”bra”. Barnens och Magnus hosta ”var inte så farlig”. Hotellet var ”mycket barnvänligt”. Etc etc.

Alltså ungefär samma psykologiska fenomen som gör att jag nuförtiden kan slänga ur mig saker som ”graviditeten var jättebra” och ”det gjorde inte så farligt ont att föda barn”.

Dubai!

Okej vi kör.
.
.
.
.
.
Shit.

Dubai or not?

Ja det är den stora frågan. Om ett par timmar vet vi svaret. Då ska Olle på kontroll och doktorn ska få avgöra om han får flyga imorgon.

Fast jag har en känsla att doktorn, som vanligt, kommer att säga: det är ni som är föräldrar, ni bestämmer. Den har man hört sedan killarna föddes. Ingen vågar peka med hela handen och tala om för en hur man ska göra. De kanske är rädda för att man ska ta illa upp? Men jag vill fan inte bestämma i den här frågan. Vill att någon ska tala om för mig hur vi ska göra. Om ett par timmar vill jag att det ska vara väldigt binärt. Någon bör då säga antingen: ja åk, han klarar det! Eller: nej åk inte för fan, han kommer att ha skitont.

Min dröm från inatt

Vabbar sjätte dagen i rad (exklusive helgen) och det ser ut som om det kommer att fortsätta ett tag till. Olle har dubbelsidig öroninflammation, svullna halsmandlar samt någon sorts ögoninfektion (som om det inte räckte med enbart öroninflammationen liksom).

Min dröm från inatt: hela natten, i olika omgångar, drömde jag om att Olle hade lärt sig snyta sig själv. Och så blev jag väckt av hans pip. Och så fick han smärtlindring och jag rensade hans näsa. Somnade om. Återupptog den underbara drömmen om att han kunde snyta sig. Pip igen. Upp och rensa, in med Alvedon, hostmedicinen. Och så den fina drömmen.

Hela natten, om och om igen, enligt följande schema:
Drömmen/pip/näsrensning/drömmen/pip/Alvedon/
drömmen/pip/hostmedicin/drömmen/pip/Ipren/drömmen/pip/nässpray.

Ode to November

Åh du november,
Du hemska skitmånad.
Vart man än vänder sig är folk sjuka,
Och det är ditt fel november.

Åh du november,
Mörkrets och bakteriernas månad.
Jag har feber och ont i halsen,
Och min man har knappt någon röst kvar.

Åh du november,
Jag hatar dig.
Olle har nu fått feber,
Harry äter fortfarande penicilin.

Åh du november,
Du meningslösa vintermånad.
Som ändå inte känns som vinter,
För du är inget annat än regnig och trist.