What’s wrong with this picture?

En högtalare. Och så lite sladdtrassel. Vad kan vara fel?

Jo felet är att högtalaren fortfarande fungerar, trots att det var fyra dagar sedan vi tog fram den (och den andra och lilla förstärkaren och resten som hör till).

Det var en vild chansning från vår sida.
Jag: Killarna kommer tillbaka snart. Vi måste lägga upp allting på vinden.
Magnus: Ååååh orkar inte.
Jag: Inte jag heller. Vi gör det sen.

Killarna kom hem. Märkte att det var lite nya saker på gång. Sniffade runt lite. Tryckte på några knappar och det var allt.
Inga försök att slå sönder. Inga försök att bita av något. Vi är på rätt väg med andra ord! Vi kan ha en musikanläggning framme i vårt hus, hurra!

Och så finns det en till sak jag vill skriva om. Det är en positiv sak och har med killarnas sömn att göra. Men jag skriver inget så är inget skrivet (eh…?) och då kommer det inte heller att bli dåligt igen. Fattar ni?

Blast from the past

Ikväll, för första gången på två år och ett halvt år har Magnus och jag fest. Våra gästers barn är portade. Våra egna barn  är hemma hos farmor och farfar fram till imogon eftermiddag.

Vi har tagit fram våra gamla högtalare. De var halvmögliga av att ha legat uppe på vinden ända sedan vi flyttade in här (samtidigt som killarna började krypa och ha sönder allt i sin väg). Högtalarna fungerade konstigt nog. Vi kopplade upp dem och satte i soffan och lyssnade på musik. Vår musik. Sånt som vi gillar att lyssna på. Inte Bolibompa-introt eller Blinka lilla stjärna. Lite märklig känsla. Men otroligt härligt. Jag spelade några nya låtar som Magnus inte hört tidigare. Han tyckte att de var jättebra.

Sedan ringde farmor för att rapportera att båda barnen bajsat. Vår följdfråga var naturligtvis: hur var bajset?! Bajset var bra sa farmor. Sedan åter till att lyssna på musik.
Högt och lågt med andra ord.

Dogmatiker

Folk till höger och vänster uttalar sig om Birgitta Ohlssons ofödda bebis och deras framtida relation. Jag tycker att det är så provocerande så jag håller på att bli tokig. Då kan jag bara tänka mig hur less Birgitta Ohlsson måste känna sig.

Dessa dogmatiker alltså. Citerar en av dem, Alex Schulman: ”En moders relation med sin bebis under de första sex månaderna är unik. Den går inte att jämföra med mannens. En mamma och dennes bebis är inte två olika personer – de är en och samma.”

Eh jaså?! Jag känner mig förvirrad. Igenkänningsfaktorn är låg. Så kände inte jag riktigt de första sex månaderna. Inte ens de första åtta. Om jag ska vara helt ärlig så utvecklade mina killar och jag en speciell relation först när de var ca ett år gamla. Vi är mycket mer ”en och samma person” (vad det än betyder) nu än när de var nyfödda. Innan barnen var ett år gamla tog min barnflicka och min mamma och min svärmor och inte minst Magnus hand om våra barn lika mycket som jag gjorde. Det passade oss alla, inklusive barnen, mycket bra. Jag mådde inte dåligt av det. Tvärtom.

Det Schulman borde ha skrivit är ”Min tjejs relation med vår bebis under de första sex månaderna var unik. Den gick inte att jämföra med min. Hon och vår bebis var inte två olika personer – de var en och samma”. Hade han skrivit det så hade jag helt och hållet köpt hans resonemang. Han hade då talat utifrån sin egen verklighet istället för att vara ytterligare en av alla dessa dogmatiker.

Människor är olika. Likaså deras relation med sina nyfödda bebisar.

Osammanhängande sömn

Någon/några har googlat på ”osammanhängande sömn” och hamnat på min blogg. Det tycker jag är fint. Det är så min blogg borde heta egentligen. Vaddå ”tvillingmamma”, det säger ju ingenting. Osammanhängande sömn är vad det handlar om.

En voodoo-grej har hänt igen. I lördags tänkte jag: ”vi har aldrig haft båda barnen sjuka samtidigt. Det har varit omlott vilket är bra.” Och två dagar senare sitter jag här med två barn med varsin öroninflammation.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Okej jag har snackat en del skit genom åren och jag har lite hetsig temperament och kan skälla ut folk till höger och vänster om de är lite långsamma och fattar dåligt. Men jag tycker faktiskt inte att det räcker som skäl för att straffas så här.

Struts

I våra barns fack på dagis hittade jag för några dagar sedan en enkät att fylla i. Någon doktorand forskar kring det här med jämställdhet hos småbarnsfamiljer och hon behöver hjälp. Självklart ville jag hjälpa den duktiga doktoranden. Dessutom älskar jag att fylla i enkäter. Så jag satte mig vid köksbordet och började fylla i.

Första frågan: Hur delade ni föräldraledigheten i er familj? Och så lite rutor att kryssa i. Jag satt och tänkte och kom fram till några jobbiga insikter. Men jag fyllde i och gick vidare.

Andra frågan: Hur fördelar ni arbetet hemma? Och så några val man ska välja mellan. Aj den gjorde riktigt ont. Move on. Jag får komma tillbaka till den frågan senare.

Tredje frågan: Yrkesarbetar du just nu? Eh. Ja det beror ju på hur man ser på begreppet ”arbete”. Så jävla fyrkantig fråga liksom.

Fjärde frågan: Hur mycket tjänar du resp. din partner? Helvetes jävla doktorandkärring. Det har du inte med att göra. Jävla skitenkät, har inte tid med sånt där.

Så. Nu är enkäten borta i pappersinsamlingen och jag kan fortsätta leva som vanligt igen.

”Mamma där”

Magnus, Harry och Olle är på stan då Olle helt plötsligt får syn på en…  eh… typ häxa i tights och utbrister MAMMA DÄR!

Egentid

Ibland sker små under i vardagen. Något man tidigare trott var omöjligt visar sig vara möjligt. Igår till exempel, då hände det. Barnen är hemma från dagis. Magnus och jag sitter på helspänn – det är den känsliga tiden på dygnet (17 – 19) och det gäller att parera deras ofta helt fruktansvärda och oberäkneliga humör. Men inget händer.

Tiden går. Olle sitter med sin bärbara DVD:n i knät och kollar på Rorri racerbil. Harry pysslar med sin bilsamling. Inga bråk. Inga bett. Inget gnäll. Inga försök att trasha de få saker som fortfarande fungerar i hemmet. Insikt: vi kan eventuellt få lite egentid trots att barnen är vakna.

Och som vi förvaltade den egna tiden! Efter en kort stunds förvirring då vi inte visste vad vi skulle göra fann vi oss snabbt. Magnus tog fram den andra bärbara DVD:n och började kolla på Lost In Translation för nionde gången. Jag hämtade min dator och började kolla på True Blood, visserligen ett avsnitt jag redan sett, men jag kände att jag missat några avgörande repliker. Så där satt vi med varsin grej en bra stund. Ett mirakel!

724

Barnpsykologer och andra jobbiga förståsigpåare brukar ha ett favorituttryck när de pratar om barns utveckling: regrediering. När de ska uttala ordet så gör de det dessutom så här: regredieeeeering. Extra betoning på det sista e:et. Och så en menande blick. Sen förklaring av ordet: ”betyder att barn backar i utveckling”. Sen följer en vidareutveckling av resonemanget: ”du vet, barns utveckling sker inte linjärt. Det sker i steg: fram-o-tillbaka, två steg fram, tre steg bak, ett steg fram, två steg bak, fyra steg fram, sju steg bak o så vidare.” (här brukar jag alltid försöka räkna och hamnar jämnt på minus, dvs. negativ utveckling). Och så till slut det osagda: ”håll käft dumma förälder, sluta klaga, så här är det och du kan inte göra ett skit åt det”.

Har hört det så många gånger. På radio (Knattetimmen), på TV (Ett fall för Louise), i tidningar (Vi Föräldrar, Mama, etc.).

Well. Mina barn har regredieeeeerat just nu. De har backat i utveckling. De har tagit sisådär ett hundra steg tillbaka i en oönskad inriktning. De sover som om de vore tre månader gamla. Och det är inte ett gott betyg. Jag räknar lite. Vi har tillbringat 736 nätter tillsammans, barnen och vi. Kanske ett dussin nätter har varit ”bra” (barnen har sovit hela natten). Resten, sjuhundratjugofyra jävla nätter har inneburit att någon av oss eller båda har varit uppe mellan en och hundra gånger. Nattat om. Blandat välling. Torkat spya. Bytt bajsblöjor. Bytt kissiga lakan. Burit runt på barnen. Etc.

Sömnbrist blir man till slut galen av.

Och så går jag till Facebook och kollar lite på folks status som jag gör varje dag. Och varje dag (I kid you not, VARJE dag) skriver någon av mina 400-någonting ”Friends” att han/hon är så ”jääävla trött”. Så även idag. Det handlar nästan uteslutande om människor som inte har barn. Högst ovetenskapligt. Men ändå – en observation: det är ytterst sällan en småbarnsförälder skriver att han/hon är så ”jäääääääävla trött”.

Vad kan man dra för slutsats av detta? Tja, är man Linda Skugge så blir slutsatsen att småbarnsföräldrar är bättre människor än andra. Jag vågar inte tänka så. Istället så vädjar jag till alla som inte har små barn: sluta gnäll på hur trötta ni är. För en person som har sovit hela natten tolv (12) gånger av sjuhundratjugofyra (724) kan det vissa dagar kännas som en smäll på käften.

2 år

Helt galet, men sant: mina barn fyller två år idag. (Själv känner jag mig lite grann som om jag snart ska fylla hundra).

Känner för att summera de två åren som gått sedan de föddes. Men det blir för stort på något sätt. Och så jag har jag lite bråttom att hämta på dagis. Men jag kan konstatera att vi kommit en bit på vägen. Några exempel:
1. I sann trotsmanér svarar Harry numera på alla frågor med ett nej. ”Harry vill du ha glass?” ”Nej.” Sedan fattar han och ångrar sig, men då är det försent.
2. Olle kan sätta på DVD-spelaren, spola fram och tillbaka, klicka på menyknappen för att återgå till huvudmenyn och välja ett annat avsnitt etc. (Min mamma har fortfarande inte förstått var On/Off-knappen sitter).
3. Harry tar hela tiden av sig blöjan och utbrister: SPRINGA NAKEN! Och så sätter han fart. Det är fullständigt omöjligt att fånga honom.
4. Olle kan utan några som helst svårigheter låsa upp en iPhone. Han tar sin lilla tumme, trycker den stora knappen och så drar han den där pilen.

Det ni.
/En stolt, mycket stolt tvillingmamma

VKS

Vinterkräksjukan kom till oss. Närmare bestämt i torsdags under mitt och Magnus sedan länge planerade besök på Mathias Dahlgren. Där satt vi och åt. Maten var fantastisk, vinerna ännu bättre. Men jag tyckte allt smakade skit och ville åka hem och lägga mig. Så småningom så gjorde vi det också, men jag la mig på badrumsgolvet och låg där i tolv timmar. Magnus tog hand om Harry en trappa upp.

Ingen vill egentligen veta detaljer om någon annans magsjukdom så jag lämnar resten till er fantasi. Nedanstående bild är i alla fall från dagen efter då ett antal tvättmaskiner hade körts. Den rena tvätten sträcker sig från golvet ända upp till ett skåp och så fortsätter det uppåt som en sådan där klätterväxt. Den blir organisk på något sätt. Får ett liv.